Okategoriserade

Orosanmälan till socialtjänsten

Barns välfärd är inte bara deras föräldrars ansvar, det är hela samhällets ansvar. Därför ska man inte dra sig för att göra en orosanmälan till socialtjänsten om man misstänker att ett barn blir misshandlat eller på annat sätt far illa i sitt hem. Socialtjänsten är till stor del beroende av dessa anmälningar för att kunna utföra sitt arbete, eftersom det är de som vistas i barnens närhet som har möjlighet att upptäcka misshandel eller vanvård.child-1051288_960_720

Ett exempel på yrkesgrupper som kan upptäcka misshandel av barn är lärare, läkare, idrottstränare, ledare på fritidsgårdar och firmor som bedriver hemstädning. Alla dessa yrkesgrupper är inte skyldiga att anmäla oro (till exempel städare) men alla som arbetar som vårdgivare inom offentlig eller privat vård eller kommer i kontakt med barn och unga i sitt yrke har en skyldighet att göra en anmälan omedelbart om de misstänker att ett barn eller en ungdom far illa. Man måste dock skilja på de barn man träffar i sin yrkesroll och som privatperson. Anmälningsskyldigheten gäller inte till exempel grannens barn eller vänners barn, eftersom man agerar som privatperson om man anmäler misstanke gällande dessa barn. De yrkesgrupper som har anmälningsskyldighet kan inte vara anonyma när de gör en anmälan.

Som privatperson kan man dock vara anonym. Man behöver inte ha några som helst bevis på misshandel eller vanvård när man gör anmälan, det räcker med oro eller misstanke. Även om privatpersoner inte har någon skyldighet att anmäla omnämns också privatpersoner i lagen som styr anmälningsskyldighet, där det står att ”alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden”.

När du anmäler misstanke ska du göra det till socialtjänsten i den kommun som barnet bor i. Det finns inga regler kring hur en anmälan ska utformas. Om du har anmälningsskyldighet bör anmälan vara skriftlig, men i en nödsituation kan man behöva göra en muntlig anmälan för att få fram ärendet snabbare. Då kan man skapa en skriftlig anmälan i efterhand.

Om du känner dig osäker på om det du har sett eller hört är tillräckligt för att göra en orosanmälan kan du också kontakta socialtjänsten för att diskutera situationen utan att nämna barnets namn.